Jag har funderat lite på sistonde och här kommer ett av mina inlägg med sådant jag tänkt på och känner att jag vill skriva ner och dela med mig av.. Vad som lett till dessa funderingar är både tankar från senaste C-tränarutbildningsträffen på Strömsholm,, men även den hästhållning jag ser runt ikring mig och vad jag själv upplever driver mig, både som tävlingsryttare, som tränare och som “hästmänniska”.
Jag börjar med att ställa frågan – Varför rider du? Vad är din grej? Jag såg faktiskt just den frågan på ett hästforum för någon dag sedan och började fundera. Jag har nämligen tänkt på detta förr. Vi har alla olika mål med vår ridning och tycker olika saker är roligt, själv älskar jag resan och att följa utveckligen hos hästen…de där åren från att hästen är 4-5 år tills att den är 10år och börjar nå den ridbarhet man vill ha för att hoppa på högre nivå… Med samtliga hästar jag haft är det denna resa som varit det absolut roligaste och mest givande. Och det är väl kanske mitt svar på frågan.. Jag rider för att jag tycker att det är så otroligt roligt att utveckla hästarna och att utvecklas tillsammans med dem. Förhoppningsvis kan det också leda till de tävlingsresultat jag drömmer om, men resan har alltid varit roligast… och det ska ju vara roligt!
Mitt jobb som tränare å andra sidan är att att mina elever når sina mål, oavsett om det rör sig om resultatmål, sitsmål, “utveckla din häst mål” eller “ha-roligt-mål”. Varför rider du? Det kan ibland vara svårt att veta varför andra rider? Eleven kanske har ett helt annat mål än jag eller ett helt annat mål än jag tor att denne har? Har jag samma mål som eleven, kan jag förstå elevens mål? Det är lätt att överföra sin höga ambition på eleven, men det kanske är bättre än tvärt om..? Tänk om jag hade alldeles för låg ambition och låga mål? Jag vill ju höja mig själv och mina elever, jag vill ju hjälpa dem att nå sina mål och det målet kanske inte är att nöja sig med att det går halvbra eller att man harvar på på samma nivå i 10 års tid. Men OM det är det som eleven faktiskt vill, så är det en helt annan sak, då får vi fila på ridbarhet, sits, samspel men framförallt att HA ROLIGT! För är det inte det de handlar om till sist? Att ha kul? Annars kanske man har hamnat fel? Går det dåligt ett ridpass? Försök dra på mungiporna och tänk på något som får dig att skratta, tänk på varför du rider? Och om din häst hänger på högertygeln eller river vartannat hinder. Tänk på varför du tränar och le, det hjälper mig många gånger då jag kört fast i fel tänk eller hamnar i en mental svacka. Ridning är en väldigt mental sport och vi för dessutom över mycket av vår mentala sinnesstämning till våra hästar. Hästen känner din nervositet, och som Jens Fredriksson sa på Clinicen på Strömsholm senast -”Hästen känner när du är rädd och osäker men vet inte för vad”. Hästar är flyktdjur och blir lätt ängsliga om deras ryttare (ledare är det). Mina tankar kring detta är att man måste försöka vara trygg, ta ett djupt andetag och utsätt dig inte för något du är rädd för. Är du rädd? Rid då inte den hästen du är rädd för, hoppa inte det hindret.. sänk kraven till en nivå där du känner dig trygg och höj sedan successivt kraven igen. Detta är extra viktigt om du sitter på en ung/outbildad eller osäker häst.
Tänk också på att i ridningen kommer det alltid att gå upp och ner både vad gäller resultat och ridkänsla… ingenting går liksom rakt uppåt hela tiden och det är ju det som är tjusningen? Jag har sett ryttare tappa gnistan, ofta de som haft framgång på framgång lång tid i sträck, de som inte riktigt har fått “kämpa för det”… när bakslaget till slut kommer blir skillnaden så stor och dalen så djup och de tappar motivationen att fortsätta, antingen för att de inte lärt sig hantera motgången eller för att de inte har den drivkraft som krävs..
Så med det sagt så kan en “rocky road” till success i slutändan vara det mest hållbara, det som motiverar dig mest till att bli bättre. Se motgången som en utmaning. Har du många motgångar men ändå fortsätter att kämpa så har du drivkraften, den som kanske inte alla har och den som kommer att göra att du fortsätter med sporten och till slut också lyckas nå dit du vill med din ridning!
Yeah right! Tänker ni, du drar nog inte fram ett leende du när du får en motgång och NEJ det är sant, det gör jag inte.. jag kan bryta ihop totalt av ett dåligt resultat oftast direkt efteråt, medan jag med lite distans inser att det inte var så farligt. För mig är problemet inte när jag får en motgång i ridningen utan när jag får en motgång som jag inte förstår. Om vi nu ska prata dåliga resultat till exempel så kan det vara när hästen gör nåt jag inte förstår varför och jag vrider och vänder och kan fortfarande inte förstå. Vi har tränat på situationen, vi är förberedda osv. Men NÄR jag och andra sidan gör en miss eller jag vet varför hästen reaggerade som den gjorde då har jag inga problem att ta det även om jag självklart blir besviken som första reaktion. Mycket av det som gör att man blir besviken är ju att man vill så mycket. Så det som tillfälligt gjorde mig besviken och uppgiven kan vändas till det som driver mig i slutändan. När jag fått lite distans till en motgång och kan se det hela utifrån så är det lättare att förstå varför det ände och förstår man varför man fick en motgång så kan man ju också se en lösning.
Jag har självklart gjort misstag ibland vad gäller tävlingsupplägg osv, men sådana typer av misstag blir färre och färre ju mer erfarenhet jag får och jag lär mig av dem. Jag har lärt mig så otroligt mycket av att tävla regelbundet på både mindre och större tävlingar de senaste 20 åren och att hela tiden törstat efter kunskap att lära mig mer. Just att åka på större tävlingar ger mig väldigt mycket då “god ridning föder god ridning”… Jag upplever själv att jag skärper mig och rider bättre och med mer precition då jag tävlar bland erfarna svårklassryttare än när jag rider på en regional tävling uppe här i trakterna. Jag har under alla dessa år regelbundet även regelbundet tränat för duktiga hopptränare och ryttare och försökt plocka russinen ur kakan till mitt eget system i hur jag vill träna mina hästar. Detta samtidigt som jag har varit noggrann med att omge mig av duktigt “fackfolk” såsom att anlita bra veterinärer och alltid utbildade hovslagare osv. För att lyckas med ridning behöver man omge sig av rätt personer, träna regelbundet osv. Att anse att man kan bäst själv kan va farligt i många avseenden. De finns folk som aldrig tar hjälp av tränare, som skor sina egna hästar, inte kollar upp dem regelbundet osv och dessa personer står ofta även stilla i sin utveckling…
Jag ser upp till de hästmänniskor som har ett bra system, som bryr sig om sina hästar och kan läsa av va de behöver, som tar hjälp av tränare, vetrinärer, hovslagare, equiterapeuter, alla experter på sina områden för att lyckas och de som har ett system som bygger på att hästarna tränas regelbundet på varierat underlag men framförallt ATT de tränas. Detta behöver inte vara ryttaren som vinner tävlingar, men den som vill hästen väl och som tävlar på rätt nivå för sig och sin häst och har roligt!
Någonting jag verkligen inte förstår mig på är folk som inte verkar ha nån aning vart de är på väg, de rider när andan faller på (kanske intensivt några dagar i rad och sedan inte alls på en månad), de utfodrar så som är lättast för dem (kanske en gång per dag) och struntar i hästens behov. Eller det värsta av allt. De har en häst ensam i sitt stall, de rider aldrig, de tar inte hand om hästen, de verkar hovarna själv för att de är billigast, de ser inte när hästen behöver åka till veterinären osv… Sådant mår jag dåligt av. En häst behöver motion, den behöver sällskap och den behöver få söka föda/äta många gånger per dag. PUNKT. Till en sån “ryttare” skulle jag vilja ställa frågan. “Varför rider du” eller kanske snarare “varför rider du inte” (nu när du ändå valt att ha ansvar över en annan levande varelse)?
Jag vill poängtera att hästar självklart kan må bra utan den motion vi ger dem genom ridning, men då ska de ha hästkompisar, mycket utevistelse, fodras bra tider, bli ompysslade av sin människa och på annat sätt få utlopp för sina grundbehov dvs “springa, söka föda och ha sällskap”
![IMG_0266[1]](http://ericacox.se/wp-content/uploads/IMG_02661-1024x768.jpg)