Tävlingen i Norrköping – en olycka händer så lätt…
Hej! Förra helgen var jag ju i norrköping och tävlade, tanken var att bara få ett par klasser till med rutin på lite svårare banor inför SM vecka 30. Helgen blev en riktig skithelg tävlingsmässigt, även om det såklart var trevligt att komma ner och träffa Robins förädrar som bor utanför Norrköping. Att åka 90 mil, men mellanlandning i Sundsvall för att det sedan skulle gå så pass dåligt känns ju såklart inte kul. Första dagen var väl ingen katastrof, vi red en 1.40m, han var lite mer pigg och på än vanligt vilket han varit första dagen på de tidigare utetävlingarna i år också. Fick ett skitpet på trean, bakbommen på 5a för vi kom lit nära in och sedan la jag en volt för att återfå balansen och samla ihop grejerna till resten av banan (som han hoppade felfritt). Det kändes som att jag mest flög unt däruppe och två gånger fastnade sporren framför sadelgjorden i landningarna (hur nu det ens är möjligt). När jag kom ut från banan visade det sig att sadeln glidit bak typ 2dm så det var inte så konstigt att det kändes vingligt. Det var typ 28 plusgrader och sommarvärme och han var mer svettig än han varit tidigare i år (vi har ju bara haft 10-15 grader hemma). Dessutom slutade jag ju med förbygeln i vinter eftersom jag tyckte han gick bättre utan martingal och att förbygeln slet onödigt på sadeln, och sadeln har legat kvar bra sedan jag köpte ny… Fast nu i efterhand inser jag att jag fortfarande behöver förbygeln. Shit vad han trycker bak sadeln när han hoppar större hinder och särskilt när han blir väldigt svettig. Nåja efter omständigheterna var det ju hyfsat lätt att släppa två ner och en volt första dagen och dags för dag två. Då hände det som inte får hända. Han kändes superfin på framhopp, jag hade förberett mig och lånat en förbygel… Första 5 hindrena på banan hoppade han fantastiskt sedan kom vi på trekombinationen med något mycket galopp och det blev ett stopp på b då han petade ner a med ena frambenet och blev lite för försiktig, blev så himla besviken för trodde vi skulle nolla med tanke på känslan och bestämde mig därför för att hoppa klart banan och ta trekombinationen igen… (tänkte först utgå men ångrade mig, har man åkt 90 mil för två klasser kan man ju åtminstone hoppa klart när han känns så fin) Och han hoppade a och b fint andra gången, men eftersom han stannat på b första gången röt jag till lite åt honom vilket gjorde att han tog ett större språng över b oän väntat (felfritt och fint men han landade 1m längre bakom än han normalt gör) jag inser att det blir kort på de två spårngen till c-hindret (som var en oxer) och sträcker på mig, men Q tar ett egen beslutoch kastar sig fram på ettt språng och hoppar av… ETT SPRÅNG för tidigt i en trekombination på 1.45m… Ni kan ju tänka er hur det gick :O. Jag var inte beredd och slungades i marken i landningen och Q landade typ mitt i oxern… Det gick bra för honom men inte för mig, jag landade på huvudet först och sedan på rygg en rullade som tur var undan, det gjorde mest ont i huvudet och mellan skulderbladen och jag fick ligga kvar en stund på banan. Kunde gå ut för egen maskin efter en stund men efter att fått hjälp och ha tagit hand om Q efteråt så hade jag så ont i nacken att vi ändå valde att åka på akuten och röntga. Det va ingen på röntgen som tur va (skiktröntgen av huvud och nacke) men jag har aldrig slagit huvet så hårt, hjälmen var intryckt uppe på och hade gjort blåröda märken i pannan och mitt på huvudet av sitt innerfoder och jag var bara glad att det inte blev nåt på någon nackkota. Nu en vecka senare är nacken helt ok, fortfarande lite ont i huvet till och från men framförallt har jag haft ont mellan skulderbladen. På torsdag åkte vi till läkaren igen för smärtan tilltog och det verkar som att ett revben är av i ryggen, bakom skulderbladet så det är där vi är nu. Jag har fått morfintabletter och har inte ridit än, men hoppas att jag kan skritta lite om ett par dagar till i af. Planen framåt blev lite ändrad då jag skulle starta tre hästar på SURF om två veckor, men insåg att det kommer aldrig att gå. Jag har fått hjälp att hålla igång Ville och Quintus litegrann men Lolly får vila. Hon är ju bara 4 år och det passar ganska bra med ett par veckors vila nu :). Målet är att kunna tävla de andra hästarna i Sundsvall om en månad så jag hoppas att revbenet är hyfsat läkt till då. Det jobbiga med denna typ av fraktur är ju att jag inte tål stötar så bra och det går lite tungt att ta djupa andetag och göra oväntade rörelser, så hoppning känns som att man vill avvakta med ett tag även om det kanske går rida lite försiktigt efter en vecka eller så :)
Jag har fortfarande inte avskrivit mina planer på SM v30 (envis som jag är), även om det såklart kändes som en väldigt dålig uppladdning så känns Q samtidigt jättefin och det som hände var en ren och skär olycka – ett missförstånd som jag hoppas och tror att han inte tagit illa vid sig av! Visst kommer jag säkert att känna mig lite nervös om det kommer en exakt likadan kombination igen, men jag tror inte vi gör om samma misstag, det var så många omständigheter. Jag hade något hög fart, kombinationen stod i nedförsbacke (vilket jag inte reflekterade över förrän efteråt), jag korrigerade honom framåt mellan a och b och vi har tränat på att han ska ta tag fram i kombinationer sista halvåret eftersom han haft lite svårt för det när det blir 145 eller högre och är oxer in… När det är räcke in har vi aldrig haft problem , men denna gång blev det lite väl mycket framåt helt enkelt och han försökte ju verkligen göra det han kunde för att t sig igenom och klara kombinationen… Nåja färdiganalyserat!
Längtar efter att få komma igång och hoppa igen! :D
Film från första 5 hindrena i 145 i Norrköping, för att fokusera på det som faktiskt var bra, det som var mindre bra ska man släppa och glömma ;)
ABCqtpåj
